Tavelduken från Etiopien, den jag köpte i mitten av nittiotalet från en jamaicansk boboshantipräst - för tillfället bosatt i Västafrika - när han av någon outgrundlig anledning passerade ett vinterkallt Stockholm, är nu äntligen inramad och pryder en av väggarna i vardagsrummet.
Tavlans motiv föreställer slaget vid Adowa år 1896 då etiopiska styrkor slog tillbaka det italienska försöket att kolonisera landet. Jag är väldigt förtjust i den. Förstår inte varför det dröjt så länge med att rama in den.
Utöver julstädning, julshopping och julmatlagning har jag även hunnit med att tillföra Youtube en sång jag tyckte förtjänade att finnas tillgänglig: Liberators Racial Situation - en blytung och briljant rootshymn av det slag jag är besatt av. Det är så bra att klockorna stannar. Åtminstone mina. Men tiden sägs vara relativ. Så jag antar att det gäller klockor likaså.
Imorgon är det julafton. Jag ser fram emot det. Inte så mycket för julmaten - av den är jag som tidigare nämnt mest förtjust i Gin & Tonic - utan för att jag fortfarande minns hur det var att vara liten och vakna upp i den förtrollade atmosfär som en julafton oftast innebär för barn.
Det är ren magi.
Förresten... Hur var det Siv Malmqvist sjöng en gång i tiden? Mamma är lik sin mamma...
Förberedelserna är intensiva nu. Julklappar och julmat inhandlas. Pengar och omtanke sätts i omlopp. Det gäller att hjälpa både samhällsekonomin och tomten i dessa dagar. Att verka på två mytologiska plan samtidigt.
Hemma julstädas det. Skillnaden på julstädning och vanlig städning är att den förstnämnda är mer noggrann. Åsa är städgeneral. Jag är kapten. Tyvärr var de meniga på dagis idag. Sålunda var det jag som tog emot order. Men jag fick medalj senare på kvällen. När de meniga såg på Bollibompa.
Imorgon ska det sista sättas på plats. Det kommer visserligen ta hela dagen, men sedan ska kvällen kunna ägnas åt stillsamt inslagande av julpaket och sippande av varm glögg i väntan på dopparedagens tre visa dreads från Sion som likt Sugar Minott sjunger in julaftonskänslan i ljuvlig baktakt.
Måhända är det inte aktuellt att blåsa i shofar och påkalla jubileumsåret, men jag känner mig ändå tvungen att påpeka att detta blir sällsam sång nr. 500 från Vegaland.
Hur firas nu något sådant? Kanske genom att sammanställa ett potpurri av trevligheter?
Två bilder från årets luciafirande på dagis, ett bevis på äldsta dotterns för sin ålder alltmer geniala bildtänkande, ett intressant replikskifte från fredagskvällssoffan, en sammanfattning av fredagens besök hos professorn och kanske en av de allra mest själfulla reggaesånger som någonsin producerats. Det är något sådant jag kommer att tänka på i detta är jag försöker definiera trevligheter.
Lyra var Lucia i ungefär två minuter på dagis. Sedan ramlade kronan i golvet och gick sönder och förvandlade henne till tärna. Det gick lika bra. Alvin valde för första gången rollen som stjärngosse. Den uppgiften har jag också haft en gång i tiden. Tyvärr inte med lika charmerande resultat som när Alvin ikläder sig struten. Jajja, äldsta dottern, fortsätter utveckla sitt bildtänkande framför datorn. Jag blir alltmer imponerad över hur hon komponerar collage och redigerar bilder och texter till nya helheter för att fånga de känslor och den atmosfär hon läser fram mellan raderna ur sin älskade Twilight-saga.
Ur soffan på fredagskvällen ler jag fortfarande åt följande repliksskifte:
- Ser du vad torra läppar jag fått? - Du kanske har fått för lite kyssar den senaste tiden... - Ja, så är det nog... Vi får se hur det blir med den nya kollegan...
Själv undrar jag mest hur lång paus det måste vara mellan nog och Vi i den tredje repliken för att ett samtalsämne kan sägas ha ändrats.
Samtalet på fredag förmiddag hos professorn på pedagogiska institutionen gick i alla fall så bra som det tänkas kunde. Han är gärna min handledare. Han tycker att min tänkta forskningsinriktning är intressant och väl värd att fortsätta arbeta på. Han har själv ägnat sig åt liknande frågeställningar bortsett från aspekten av digitala redskap som pedagogiska verktyg. Han ser inga problem med antagning av mig vid institutionen - även om beslut inte kan tas förrän den 20 januari. Han var sympatisk på alla sätt och vis. Det kändes mycket bra och vi kom överens om att jag skulle skriva klart en forskningsplan till mitten av januari.
Så nu rullar jag - i motsats till Saab - och utgår från att allt löser sig den 20 januari på allra bästa sätt.
Och till sist; Bridie Stewarts Can't Let You Go från 1975 och den efterföljande versionen är bland det bästa jag någonsin hört ur jamaicansk musiktradition. Den går rakt in på tio i topp listan av persoliga favoriter. Utan tvekan. Hör bara när den kören ramlar in med sina uppbackande harmonier 2.03 in i sången...
... då är det banne mig dags att blåsa i shofaren av ren glädje.
Jag är den sådan där pappa som gör sådant där som pappor alltid gör inför jul. Jag tar min yxa, mina barn och tillsammans ger vi oss ut i skogen för att hugga oss en gran som sedan får pryda vårt hem under julen. En gran klädd i vackraste glitter, röda pumlor och stjärna i toppen - precis som det ska vara.
Tiger Woods gör reklam för ett schweiziskt klockmärke med en frågeställning som uppvisar stora drag med en bumerang, Thomas Qvick visar sig finnas på Twitter och Buju Banton sitter arresterad i Miami för omfattande kokainhandel. Tecknen på den annalkande julen är sålunda legio. Sade jag förresten att snön bäddat in Stockholm under ett vackert vintertäcke?
Detta är kontexten för den dag jag reser med mössan i ena handen och ansökningshandlingarna i andra för att träffa en professor tillhörande en annan institution för lägga fram min forskningsidé.
Jag hoppas i sann julanda likt ovanstående tre visa män - utan andra jämförbara aspekter - på att mötas av förståelse och välvillighet.
(nedanstående klipp har inget med den tecknade hunden att göra utan är min persoliga favorit bland alla julsånger som finns)
The computer says no. Historiska institutionen likaså. Den har bestämt sig för att inte anta mig som licentiatdoktorand inom ramen för forskarskolan. Trots att det inte skulle kosta dem något. Förvaltningen skulle stå för alla omkostnader för mig som verksam lärare.
Beskedet kom idag på eftermiddagen. Deras motiv till att avslå min ansökan var att c-uppsatsen jag skrev för femton år sedan inte höll måttet samt att min magisterexamen utgår från ett ämnesdidaktiskt perspektiv kring lärande och inte kan ses som en fördjupning i historia.
Nu pågår en diskussion mellan övriga inblandade parter i forskarskolan med mål att hitta en annan heminstitution för mig. Jag hoppas de kan göra det. Hittills har jag alltid känt ett starkt stöd från alla - förutom då den redan nämnda institutionen; fiyah bun dem!
Och på sätt och vis är jag glad att slippa den mossiga historiska institutionen vars syn på kunskap och lärande inte alls stämmer överens med min egen. Även om deras sätt att resonera, vilket mest avslöjar deras bristande insikt i vad hela projektet med forskarskola för verksamma lärare handlar om, innerst inne gör mig väldigt arg.
Samtidigt känner jag mig orolig. Bara inte allt nu faller samman. För mig i alla fall. Men jag ska inte försöka att inte misströsta. I slutändan går säkert allt bra. Och de som fattat fel beslut får sin lön utifrån det.
Gud hör bön. Och inte bara det. Han har humor. Vad ska annars magsjuka som gåva till någon som ber om katharsis - rening - kallas? Han tog den från Lyra och gav den till mig.
Hallelujah... typ.
Annars verkade det som eländet hade lagt sig under lördagsförmiddagen. Jag kunde dricka kaffe, äta lunch och allt stannade kvar inom mig. Alvin tränade fotboll med lillasyster i föräldrapubliken och sedan, inför middag hemma hos mormor, fick han ta på sig en skjorta som jag - hans pappa - bar för över trettio år sedan. Det var en ganska hisnande upplevelse. Ty plötsligt befann jag mig mitt i en historisk kiasm.
Här och då. Där och nu.
Sedan hade vi en fin kväll - fylld av glögg, mat och kaffe med choklad - hemma hos svärmor/mormor/mamma; epitet beroende på ens relation till värdinnan.
Väl hemma återvände den heliga anden igen med katharsis. Den här gången till både mig och Åsa och reningen av våra inre skrymslen pågick i timtal under tidig luciamorgon.
Jag längtar efter nyårsdagen. Den första dagen på det nya året. Jag längtar efter att vakna upp och automatiskt vara transformerad till en bättre människa. Jag längtar efter att vara en sund och hälsosam man som har för vana att ta långa stärkande promenader, som äter kolhydratfattig kost och som inte tycker att motton likt: dränk mig i vin och ge mig evigt liv låter charmigt och eftersträvansvärt.
Jag längtar efter allt det. Men allt har sin tid. Förfall har sin tid. Katharsis likaså. Så för tillfället längtar jag mest efter en morgon utan alarmklocka.
I väntan det nygamla - och bättre - Jaget lyssnar jag på nedanstående rootsrytmer. Det finns en sorts rening i dem också. De ligger alla mig varmt om hjärtat och deras jämmer och klagan om repatriering till ett förlovat land kan jag relatera till.
(Lyssna direkt eller ladda ner via den lilla pilen till höger)
Ruddy Thomas – Grandfather Bogle Unity – Africa Big Dread & Unity – Africa Is Our Home Kwame Heshimu - Beast Of Burden Joe White – People Are Changing The M.B.V & Mudies All Stars - Theme from the Gun Court Jacko - Brand New Day Carl Malcolm & Ranking Trevor – Repatriation Papa Bruce – Style and Style Sharon Little – Mash Up Creation Barry Isaacs - Teachings Of His Majesty Russ Little – Jah Jah Calling Naffi I – Holy Holy Dubkasm feat Lidj Xylon – Every Lion Claire Reay – Warning Izyah Davis – Warning Teshuvah Hi Fi – Final Days Bob Skeng – The Lion Ras Amerlock – Safe In The Fire Dub
Jag reser mot kvällens personalfest. Vet inte inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag hoppas på något liknande bilden ovan. Men det kanske är att hoppas på för mycket när beskrivningen av kvällen lyder: julfest feat. julbord på kryssningsfartyget M/S Saga Lejon. Men man ska aldrig säga aldrig.
Varför jag är förföljd av julbord just detta år är dock svårt att avgöra...
Och bjuder inte M/S Saga Lejon på rätt rytmer kan jag lagra dem i kroppen innan jag lämnar hemmet så det räcker för hela kvällen. Hade jag inte varit så elakt förkyld hade jag omöjligt kunnat sitta stilla och lyssna på denna vidunderliga rytm.
Ledarsidan i dagens DN diskuterar den senaste internationella studien av kunskaper i matematik i gymnasieskolans sista år vilket ur ett svenskt perspektiv inte bjuder på någon positiv bekräftelse. Tvärtom. Elevernas kunskaper blir allt sämre.
Att ledarsidan uppmärksammar problemet med att den eftersträvade individualiseringen av undervisningen mest skapat mer arbete på egen hand för eleverna (som ett resultat av allt färre lärare på fler elever i varje klassrum?) och att för lite tid givits för gemensamma diskussioner kring olika strategier för problemlösning (vilket är enklare i teorin än i praktiken om klassrummet rymmer 32 elever) är bra men inte helt oväntat. Detta är redan bekant. Åtminstone för alla som är verksamma inom skolan.
Mer glädjande är att tidningen lyfter fram faktorer som studien påtalar - som är svårare för oss lärare att påverka (och som faktiskt inte är vårt ansvar) men som ändå påverkar våra möjligheter att lyckas med elevernas lärande - beträffade svenska elevers liv utanför skolan: de sitter mer framför datorn och lägger mindre tid på läxor än elever i andra länder. De tar helt enkelt inte skolan på samma allvar. Inte deras föräldrar heller.
Det spelar ingen roll om man som lärare slår kut på sig själv i skapandet av lärsekvenser om eleverna endast anstränger sig halvhjärtat eller inte alls - för just att anstränga sig är många elever inte förtjusta i och många föräldrar vänder sig även emot att krav och förväntningar ställs på deras barn av lärare. När barnen protesterar eller visar missnöje tar mamma och pappa deras parti i sann curlinganda mot den "oförstående" och "okänsliga" skolan. Allt ska gå av sig självt utan ansträngning och passar inte lärarens metoder och bedömning barnet ringer mamma eller pappa till skolan och kräver ändring: annars utnyttjas det fria skolvalet vilket innebär minskad skolpeng för skolan om eleven flyttar på sig.
Det handlar om samhällsprocesser som är större än vad den enskilda läraren kan rå över i klassrummet. Ändå är det oftast denne som sägs vara ansvarig för elevernas resultat. Jag blir galen av sådana resonemang. Glöm inte...
...lärare är också människor.
Äsch, jag vet att förenklar och generaliserar. Gnäller och klagar. Precis som så många som debatterar den svenska skolan i media. Men jag orkar inte lyfta mig över den nivån. Inte idag. Snorglorian hänger tungt över mitt huvud samtidigt som jag är hemma med en magsjuk Lyra. Hon kräktes hela gårdagskvällen likt besatt av onda andar.
Jag håller modet uppe genom tanken på kvällens personalfest - ännu ett julbord - och Neekos grymma Startrailmix som får mig att minnas tider då artister som Sizzla och Anthony B fortfarande var spännande, fulla av energi och rytmerna...
...påminner mig helt enkelt om en speciell tid i mitt liv då kärleken till Jah Rastafari styrde mina steg vilket gav många starka upplevelser och möten med människor. Minnena kommer över mig nu när jag hör sångerna igen.
Inlägg
.jpg)
