När dödsångesten släpper

Denna vecka har jag blottat mig för sju personer. Fyra kvinnor. Tre män. Jag vet inte hur det står sig gentemot professionella blottares veckostatistik, men för mig är det personligt rekord. Visserligen hade jag inget rekord sedan tidigare, men det förtar inte prestationen. Anser jag.

Du vet, det kan ju vara så ibland, man står i duschen, tvålar in kroppen, det varma vattnet sköljer över en och man tänker att duscha kan vara bland det mest underbara som existerar. Stundens förtrollning bryts dock när man plötsligt finner en knöl i pungen, förutsatt man är bärare av en sådan, som definitivt inte funnits där sedan tidigare.

När knölen, strategiskt placerad ovanför testikeln, växer i storlek under veckan istället för att likt en ohelig ande lämna ens tempel inträder en viss oro som sakta omvandlas till ångest.

Till slut, när direkt smärta ackompanjerade knölen, övergav jag förträngningsstrategin som uppenbarligen var ganska misslyckad och begav mig till Vårdcentralen. Jag blottade mig för två av läkarna och vips hade de beställt sjuktransport till akuten på KS för mig. Och det var ju bra. En del som blottar sig hamnar ju på psykakuten.

Efter väntetid, som sig bör i ett väntrum, blodprover och blodtryckstagning fick jag träffa en läkare som ansåg att knölen troligen var resultatet av en infekterad talgsäck som löpt amok och börjat producera var i stora mängder. Jag visade också tecken på att ha en kraftig infektion i kroppen. Vilket skulle rendera mig antibiotika. Han sade även att ett ultraljud av situationen kunde vara till nytta och efter ytterligare tid i väntrummet låg jag på en brits och blev undersökt av en ultraljudsläkare som såg alltmer konfunderad ut ju längre hon stirrade på sin skärm.

Hon bad om att få hämta en kollega och sedan var de två läkare som satt och mumlade bekymrat framför skärmen, vilket onekligen bekymrade även mig eftersom de scannade av andra områden runt testiklarna än själva knölen. Efter undersökningen konstaterade de helt frankt att de inte förstod vad de såg och bad om att återkomma efter att de konsulterat sina böcker.

Jag var inte helt lätt i sinnet när jag gick ner för att åter möta läkaren som beställt ultraljudet på mig. Han informerade om att jag skulle återvända till honom nästa dag, men först efter att ha lämnat punktionsprover - på önskan från ultraljudsläkarna - på cytologimottagningen. Egentligen behövde jag inte googla på vare sig punktionsprov eller cytologi för att veta vad de vill kontrollera men jag gjorde det ändå.

Det var med känslan av svald gråt och dödsångest jag infann mig på Radiumhemmet dagen därpå och lät dem ta två punktionsprover för att utröna om jag skulle lägga till epitet cancerpatient på visitkortet. Jag gick tillbaka till läkaren på akuten. Han bedövade mig och jag kan intyga att själva lokalbedövningen i ett inflammerat område av en pung är värre än ingreppet att tömma kapseln på var.

Sedan fick jag åka hem, kroppsligt lättad men mentalt tyngd, och under två dygn invänta resultaten på cytologiproverna. Det var inga roliga dygn. Det finns alldeles för mycket cancer i min släkts historia och förekomst bland mina vänner de senaste åren för att jag skulle kunna slappna av. Tvärtom var känslan att bli omsluten av en overklighetsbubbla överväldigande. Kunde jag, som varit så frisk under hösten, verkligen vara så sjuk? Eller på väg att bli allvarligt sjuk? Jag kunde inte förstå det men tankarna snurrade inombords och gnagde ganska hårt mot sinnet.

På fredagseftermiddagen åkte jag åter till KS. Satte ner mig akutens väntrum och väntade på att få träffa läkaren som hade skurit i mig. Han ville se läkningen av såret och hade också lovat att resultaten från proverna borde vara klara vid samma tillfälle. Jag var ganska tom när jag satt där. Visste inte vad jag skulle förvänta mig.

Såret såg bra ut. Men det var sekunderna när jag väntade på att han skulle återvända med provsvaren som tiden stod still. Han skrattade dock torrt när han kom tillbaka och nickade menande åt våningen ovanför där ultraljudsläkarna höll till.

"Vad var det jag sade? Finns inga tecken på något annat än vad jag sade från början. Det är bra. Nu kan du  åka hem. Tänka på annat. För kanske är det så att du blev lite orolig?"

Och det var 2011års främsta underdrift. Orolig var jag sekunderna efter upptäckten av knölen i duschen. Därefter existerade bara olika grader av ångest. Från den mest basala varianten till ren och skär dödsångest.

Det har hur som helst aldrig varit roligare att åka 506an hem till Sundbyberg.

Underbar bussresa.