Roligare än så här blir inte vintern i Sundbyberg, tänker jag när jag vandrar runt sjöarna och betraktar den gråtrista omgivningen och framför allt avsaknaden av snö. Det jag ser är sålunda lika mycket det jag inte ser som det jag faktiskt ser. Och tillsammans är kombinationen deprimerande.
Var är Lyras glittrande snöglädjeblick? Var är de fartfyllda snowraceråken i stugland med Alvin? Var är Jajjas vinterkalla kinder och mina förmaningar om att hon faktiskt måste ha mössa på sig när hon går ut? Var är de underbara snöänglarna som Åsa gör och som alltid, med ett inre leende, påminner om en magisk nyårsnattspromenad från Södermalm till Kristineberg för snart tio år sedan?
Var är min vinter?
Jag återvänder hem. Vinkar av Åsa som går för att klippa sig och låna bilen av svärmor. Besök på IKEA och ICA Maxi stundar under morgondagen. Lyra sätter sig vid köksbordet. Fattar pensel och vattenfärg. Jag slår mig ner vid sidan av henne. Gör klart två Spotifylistor. En för Sugar Minott. En för Prince Fari. Onekligen två motpoler inom samma genre.
Lyra målar. Alvin fördjupar sig i Star Wars-världen. Tredje säsongen av Clone Wars rullar. Jag läser DN ytterligare en gång. Dricker det sista av morgonens kaffe. Läser Larsmos korta essä kring karaktärerna i John Le Carrés böcker, blir ännu mer sugen på att se nyinspelningen av Mullvaden och småskrattar sedan mig genom artikeln som beskriver "man cave"-trenden i USA. Men det är inget elakt skratt. Även om Mansgrottan som begrepp omöjligen skulle funka i Sverige. Eller skulle det? Låter bara så sjukt roligt.
Ser sedan i en liten notis att Brit Stakston (som är s.k. "expert på sociala medier") beskriver att Twitter i Sverige "blivit en klubb för en självutnämnd elit inom PR, politik och media som solar sig i ömsesidig glans". Det är sektlikt kvitter för inbördes beundran. Det kan nog stämma. Om man inte lyfter blicken och perspektivet bortom mer eller mindre självutnämnda kändisar och deras interna samspel.
Om vem bryr sig om dem? Egentligen? Twitter och Wordfeud är två lysande tidsfördrivsappar som slår ihjäl vilken resa som helst. Fria att utnyttja på det sätt som passar en själv bäst. Det finns inga måsten. Förutom då att Y och J med fördel placeras på TL-rutor bildandes ord åt båda håll för maximal utdelning.
Lyra färdigställer sitt sista vattenfärgsverk. Jag samlar dem samman. Låter dem torka. Lägger sedan undan dem i väntan på att värdet ska transformeras från ett rent känslomässigt för de närmast stående till miljontals kronor på Bukowskis.
Ty allt har sin tid.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar