af Vegaland, Sällsamma sånger från Sundbyberg

Jag, Dexter.

2012-01-15T10:56:00.002Z

Jag vandrade iväg till tatueringsstudion i fredags och satte mig i den röda stolen. Det var dags att bättra på knogtatueringarna. Ty på händer räcker det inte med att tatuera en gång. På grund av hudens beskaffenhet och blodcirkulationen i fingrarna sätter sig inte bläcket tillräckligt vid första sessionen. Två sittningar krävs.

Och den här gången doldes njutningen som finns i nålens väg genom huden ganska väl bakom den rena smärtan. Framför allt sved det ganska ordentligt i vänsterhandens fingrar. Det var en ny upplevelse.

Men ska man bli fin får man ofta lida pin. Så det är onekligen värt det. Och dessutom får man ju, efteråt, under några timmar bära tunna blå handskar vilket skapar en spännande identitetsförvirring. Vem är jag egentligen? Är jag Lars, läraren. Eller är jag Dexter, massmördaren?

I övrigt då? Well, jag försöker återfinna ritualerna när storhelgernas ledighet nu är över. Utan att likt en meteorit brinna upp under passagen genom atmosfären till arbetsvardagen. Det har gått över förväntan. På jobbet har jag för årskurs 9 dragit igång en ny generation av bloggeri kring mellankrigstiden. Det skänker en positiv energi. Jag tycker om att läsa elevernas texter och jag tycker om att skriva egna och därigenom interagera med dem.

Ord mellan människor skapar mening, skapar meningsfullhet. Vare sig de produceras över köksbordet, under promenader, på arbetsplatsen, genom morgonens rituella läsning av DN, via bloggar som denna eller på Twitter. Ordet är heligt.

Mer invecklat än så är det nog inte.

I väntan på vinter och miljontals kronor

2011-12-28T15:49:00.002Z

Roligare än så här blir inte vintern i Sundbyberg, tänker jag när jag vandrar runt sjöarna och betraktar den gråtrista omgivningen och framför allt avsaknaden av snö. Det jag ser är sålunda lika mycket det jag inte ser som det jag faktiskt ser. Och tillsammans är kombinationen deprimerande.

Var är Lyras glittrande snöglädjeblick? Var är de fartfyllda snowraceråken i stugland med Alvin? Var är Jajjas vinterkalla kinder och mina förmaningar om att hon faktiskt måste ha mössa på sig när hon går ut? Var är de underbara snöänglarna som Åsa gör och som alltid, med ett inre leende, påminner om en magisk nyårsnattspromenad från Södermalm till Kristineberg för snart tio år sedan?

Var är min vinter?

Jag återvänder hem. Vinkar av Åsa som går för att klippa sig och låna bilen av svärmor. Besök på IKEA och ICA Maxi stundar under morgondagen. Lyra sätter sig vid köksbordet. Fattar pensel och vattenfärg. Jag slår mig ner vid sidan av henne. Gör klart två Spotifylistor. En för Sugar Minott. En för Prince Fari. Onekligen två motpoler inom samma genre.

Lyra målar. Alvin fördjupar sig i Star Wars-världen. Tredje säsongen av Clone Wars rullar. Jag läser DN ytterligare en gång. Dricker det sista av morgonens kaffe. Läser Larsmos korta essä kring karaktärerna i John Le Carrés böcker, blir ännu mer sugen på att se nyinspelningen av Mullvaden och småskrattar sedan mig genom artikeln som beskriver "man cave"-trenden i USA. Men det är inget elakt skratt. Även om Mansgrottan som begrepp omöjligen skulle funka i Sverige. Eller skulle det? Låter bara så sjukt roligt.

Ser sedan i en liten notis att Brit Stakston (som är s.k. "expert på sociala medier") beskriver att Twitter i Sverige "blivit en klubb för en självutnämnd elit inom PR, politik och media som solar sig i ömsesidig glans". Det är sektlikt kvitter för inbördes beundran. Det kan nog stämma. Om man inte lyfter blicken och perspektivet bortom mer eller mindre självutnämnda kändisar och deras interna samspel.

Om vem bryr sig om dem? Egentligen? Twitter och Wordfeud är två lysande tidsfördrivsappar som slår ihjäl vilken resa som helst. Fria att utnyttja på det sätt som passar en själv bäst. Det finns inga måsten. Förutom då att Y och J med fördel placeras på TL-rutor bildandes ord åt båda håll för maximal utdelning.

Lyra färdigställer sitt sista vattenfärgsverk. Jag samlar dem samman. Låter dem torka. Lägger sedan undan dem i väntan på att värdet ska transformeras från ett rent känslomässigt för de närmast stående till miljontals kronor på Bukowskis.

Ty allt har sin tid.

Santaman a come

2011-12-26T12:36:00.001Z

Julhelgen lider mot sitt slut. Dags att göra bokslut för ett stillasittande frosseri av mat och dryck. Nåjah. Det har varit gott och trevligt. Som alltid. Asketismen, den kesobaserade, kan jag alltid återvända till i samband med det nya året. Ja, allt har varit bra…

Förutom då att barnen på självaste julaftonen ifrågasatte tomtens existens. De hävdade att det var jag som hade klätt ut mig. De är ju fan sinnessjuka, tänkte jag. Visserligen hade de rätt. Jag hade klätt ut mig, men jag spelade rollen som tomte vattentätt. Full närvaro.

Såg de inte att det VAR tomten? Jag VAR rollen. Jag VAR tomten. Fullt ut.

Det är uppenbart att de ännu inte har mognaden att uppskatta en sann och äkta gestaltning av tomtegubbens inre ensamhet. Men det var ju ändå jul.

Så jag förlät dem.

Successionsordningen

2011-12-24T12:51:00.001Z

Den allra finaste julklappen ges inte på julafton utan är något jag lever med varje dag.

Mina barn.

Jag vet inte hur jag lyckades få så vackra barn, men ibland är det bara att ge tack och pris inför det livet ger en.

Tack.

En stor liten konstnär

2011-12-21T15:00:00.001Z

Jag älskar fyraårsteckningar. Jag önskar att jag kunde tatuera dem alla. Men det går ju inte.

Tyvärr.

Bläck i min hud, kärlek i mitt hjärta

2011-12-17T15:06:00.001Z

Jag producerar få blogginlägg för tillfället. Saknar lust och inspiration till att uttrycka mig via denna kanal. Åtminstone i jämförelse med tidigare, då jag fick ångest om jag inte skapade minst ett inlägg per dag.

Det är nästan så att jag tatuerar mig oftare än jag bloggar. Det senaste är vänsterhandens knogar.

Skrivet på geez står där nu KÄRLEK, vilket jag tyckte var ett passande begrepp att låta omsluta ringen på handen.

En ring som ju bär samma budskap. Blott fångat i vitt guld.

Show me a purpose igen och igen och igen...

2011-11-27T00:58:00.001Z

Det finns ingen jamaicanskinfluerad dub som nått mitt hjärta som Alpha & Omega. Jag har bokstavligen dyrkat dem sedan de första tonerna nådde mig på nittiotalet. Suggestiva, närmast meditativa basrytmer och ljudkollage med tydlig jamaicansk prägel även om de tillverkas i England.

Idag låter jag Show me a purpose - versions från 2004 ackompanjera söndagsstädningen. Hela skivan bygger på en rytm - en av mina absoluta favoritrytmer - som A&O med allehanda dubmagiker skapar bländande variationer utifrån.

Tillsammans lunkar vi genom dagen. På ett mycket behagligt sätt.

När dödsångesten släpper

2011-11-26T15:02:00.001Z

Denna vecka har jag blottat mig för sju personer. Fyra kvinnor. Tre män. Jag vet inte hur det står sig gentemot professionella blottares veckostatistik, men för mig är det personligt rekord. Visserligen hade jag inget rekord sedan tidigare, men det förtar inte prestationen. Anser jag.

Du vet, det kan ju vara så ibland, man står i duschen, tvålar in kroppen, det varma vattnet sköljer över en och man tänker att duscha kan vara bland det mest underbara som existerar. Stundens förtrollning bryts dock när man plötsligt finner en knöl i pungen, förutsatt man är bärare av en sådan, som definitivt inte funnits där sedan tidigare.

När knölen, strategiskt placerad ovanför testikeln, växer i storlek under veckan istället för att likt en ohelig ande lämna ens tempel inträder en viss oro som sakta omvandlas till ångest.

Till slut, när direkt smärta ackompanjerade knölen, övergav jag förträngningsstrategin som uppenbarligen var ganska misslyckad och begav mig till Vårdcentralen. Jag blottade mig för två av läkarna och vips hade de beställt sjuktransport till akuten på KS för mig. Och det var ju bra. En del som blottar sig hamnar ju på psykakuten.

Efter väntetid, som sig bör i ett väntrum, blodprover och blodtryckstagning fick jag träffa en läkare som ansåg att knölen troligen var resultatet av en infekterad talgsäck som löpt amok och börjat producera var i stora mängder. Jag visade också tecken på att ha en kraftig infektion i kroppen. Vilket skulle rendera mig antibiotika. Han sade även att ett ultraljud av situationen kunde vara till nytta och efter ytterligare tid i väntrummet låg jag på en brits och blev undersökt av en ultraljudsläkare som såg alltmer konfunderad ut ju längre hon stirrade på sin skärm.

Hon bad om att få hämta en kollega och sedan var de två läkare som satt och mumlade bekymrat framför skärmen, vilket onekligen bekymrade även mig eftersom de scannade av andra områden runt testiklarna än själva knölen. Efter undersökningen konstaterade de helt frankt att de inte förstod vad de såg och bad om att återkomma efter att de konsulterat sina böcker.

Jag var inte helt lätt i sinnet när jag gick ner för att åter möta läkaren som beställt ultraljudet på mig. Han informerade om att jag skulle återvända till honom nästa dag, men först efter att ha lämnat punktionsprover - på önskan från ultraljudsläkarna - på cytologimottagningen. Egentligen behövde jag inte googla på vare sig punktionsprov eller cytologi för att veta vad de vill kontrollera men jag gjorde det ändå.

Det var med känslan av svald gråt och dödsångest jag infann mig på Radiumhemmet dagen därpå och lät dem ta två punktionsprover för att utröna om jag skulle lägga till epitet cancerpatient på visitkortet. Jag gick tillbaka till läkaren på akuten. Han bedövade mig och jag kan intyga att själva lokalbedövningen i ett inflammerat område av en pung är värre än ingreppet att tömma kapseln på var.

Sedan fick jag åka hem, kroppsligt lättad men mentalt tyngd, och under två dygn invänta resultaten på cytologiproverna. Det var inga roliga dygn. Det finns alldeles för mycket cancer i min släkts historia och förekomst bland mina vänner de senaste åren för att jag skulle kunna slappna av. Tvärtom var känslan att bli omsluten av en overklighetsbubbla överväldigande. Kunde jag, som varit så frisk under hösten, verkligen vara så sjuk? Eller på väg att bli allvarligt sjuk? Jag kunde inte förstå det men tankarna snurrade inombords och gnagde ganska hårt mot sinnet.

På fredagseftermiddagen åkte jag åter till KS. Satte ner mig akutens väntrum och väntade på att få träffa läkaren som hade skurit i mig. Han ville se läkningen av såret och hade också lovat att resultaten från proverna borde vara klara vid samma tillfälle. Jag var ganska tom när jag satt där. Visste inte vad jag skulle förvänta mig.

Såret såg bra ut. Men det var sekunderna när jag väntade på att han skulle återvända med provsvaren som tiden stod still. Han skrattade dock torrt när han kom tillbaka och nickade menande åt våningen ovanför där ultraljudsläkarna höll till.

"Vad var det jag sade? Finns inga tecken på något annat än vad jag sade från början. Det är bra. Nu kan du åka hem. Tänka på annat. För kanske är det så att du blev lite orolig?"

Och det var 2011års främsta underdrift. Orolig var jag sekunderna efter upptäckten av knölen i duschen. Därefter existerade bara olika grader av ångest. Från den mest basala varianten till ren och skär dödsångest.

Det har hur som helst aldrig varit roligare att åka 506an hem till Sundbyberg.

Underbar bussresa.

Poesins heliga vatten

2011-11-25T08:11:00.000Z

Eken utanför tv-huset på Oxenstiernsgatan nu nedsågad. Många raljerar över de protester som levererats gentemot beslutet att såga ner den. När människor dör i kampen för demokrati under den arabiska våren kämpar andra för ett döende träd. Men så enkelt är det kanske inte.

Den yttersta auktoriteten i vår värld, och nu syftar jag inte på Gud, Fredrik Reinfeldt eller Steve Jobs, utan på Bruno K Öijer som menar att just detta träds rötter nådde rakt ner i underjorden till det heliga vattnen där all poesi och kultur föds.

Det är därför nyheten i medierna om ekens fall fyller mig med både sorg och oro.

Vi går en mörk framtid till mötes.

Återkoppling

2011-11-07T07:44:00.000Z

Det är viktigt med återkoppling när det gäller bedömning. Så mycket har jag förstått kring detta med lärande. Så när man som lärare kommer och finner en sten kastad genom fönstret till ens arbetsrum...

Ska det tolkas som ett utslag av summativ bedömning av ens lärargärning?

Eller finns det en framåtriktad formativ aspekt någonstans i stenen?

Sicken lördagskväll

2011-11-06T13:46:00.000Z

Ah. Vilken bra lördagskväll. Omgiven av några av de finaste människorna som finns; Åsa, Mikael, Vicky, Malin och Tomas. Fördrinkar på Hilton. En vandring ner till Pastis i Gamla Stan. Rimmat ankbröst med brässerad endive och apelsinsås på tallriken. Rödtjut i glaset.

Efterdrinkar på Ruby Grill. En taxifärd till Skanstull. Roots Discotheque som sista anhalt. Briljanta rytmer. Salig rootsdans med allra vackraste och glittrande Åsa.

Jag är fortfarande glad.

Trött men glad.

Höst x 2

2011-11-01T11:08:00.000Z

Hösten kan ta gestalt på så många olika sätt. Den kan vara kan filmiskt vacker. Närmast magisk. Till den grad att man förlåter den för det begångna dråpet på sommaren, då den förvandlar mediokra Sundbybergsträd till något som känns hemmahörande i Lothloriens alvskogar.

Den kan också ta en mer Mordorliknande gestalt. Tyvärr.

Jag föredrar det förstnämnda.

Erkänn...

2011-10-29T11:30:00.000+01:00

...att det pirrar till inom dig när du tänker på vad det kan tänkas stå där.

Lördag. Alvin har klasskamrat på besök. De leker på. Jajja sover. Utmattad efter att igår mött sina idoler från Twilightfilmerna. Hon var överväldigad av upplevelsen.

Åsa och Lyra gör en helg i stugland. Själv tar jag sikte på toaletterna. De ska rengöras. För att göra det något mer njutbart ämnar jag samtidigt lyssna på Anna Ternheims senaste skiva.

Förlåt Anna, för jag att låter dig bli en del av detta.

Men jag måste.

I väntan på mirakel...

2011-10-22T18:24:00.001+01:00

...aka fisk.

Eld

2011-10-19T19:48:00.000+01:00

Brandmän. Det finns alla sorter. En del är fantastiska människor. Andra är som den räddningsledare Åsa fick lyssna på under dagens kurs i hur brandfarliga varor ska hanteras på olika arbetsplatser. Även om de flesta brandrelaterade dödsfall givetvis sker i hemmiljö.

Under sin föreläsning hänvisade räddningsledaren bland annat till branden i Rinkeby, som skedde för några år sedan, då ett antal barn fick sätta livet till i ett rökfyllt trapphus, med formuleringen:

"Den här gången var det en somalisk familj, men nästa gång kan det lika väl vara en svensk familj som drabbas."

Det är givetvis vanskligt att plocka en enskild mening ur sitt sammanhang, men hur jag än vrider och vänder på den, i relation till möjliga inramningar, får jag den inte att smaka vidare gott.

Rub-a-Dub-a-Vabba

2011-10-12T13:48:00.001+01:00

Andra dagen av Rub-a-Dub-a-Vabba på hemmaplan. Lyras feber har ännu inte gett med sig även om hostan är betydligt mindre framträdande idag. Men hon leker på ändå, stillsamt och inlevelsefullt. Jag kan höra, medan jag läser genom morgonens skörd av arbetsmail, hur hon talar med sig själv.

Hon är djupt inne i en lek där hon själv spelar alla roller. Hon är allt från prinsessa, kung, lärare, elev, dotter och mamma samtidigt. Jag skruvar ner Ras Nyto och hans vackra epos Ghana från samlingen Wicked Roots - som är full av enkel magnifikt melankolisk roots - och bara lyssnar på hennes lek.

Det är värt alla pengar i världen.

En helvetisk söndag

2011-10-09T20:17:00.000+01:00

I källaren, som sig bör för en utställning kallad Helvete, återfanns det mest minnesvärda verket: P O Utvedts triptyk Enklav A, B och C. Små träbitar, fogade samman med trådar till kroppar i rörelse, reser sig, står, vacklar till, faller, blir liggande, innan de åter försöker resa sig. De är kopplade till varsin mekanisk marionettspelare som oavbrutet låter dem dansa sin makabra dans. Det är trollbindande. Och fullkomligt genialt.

Vi tog oss med andra ord till Liljevalchs idag. Ett måste efter DN:s aptitretande recension i veckan och en självklar söndagsfinal på en barnfri helg som innehöll en nattlig kräkandes hustru efter en lättare matförgiftning i fredags och Björn Runges dysterepos Happy End på biografen som avslutning på lördagen.

Säga vad man vill, men vi vet hur man roar sig när tillfälle ges.

Helvete teaser from Liljevalchs on Vimeo.

Morgonglädje

2011-10-07T13:48:00.001+01:00

Det är roligt att få börja dagen med ett skratt. Jag fick mitt i arla morgonstund när jag läste DN och fann artikeln om möjligheten att slippa akutens kö, genom att en läkare helt enkelt gjorde hembesök, för det facila priset av 1750 kronor.

Den leende läkaren tror att det framför allt är barnfamiljer och äldre som kommer vara intresserad av det privata företagets tjänster.

Därefter värjer han sig för den eventuella definitionen av det hela som en gräddfil för rika.

Och jag faller skrattande av stolen.

Det transcendentala mitt framför oss

2011-10-05T05:17:00.001+01:00

Genom konstens uttryck kan människan närma sig det transcendentala som även religionen som fenomen försöker fånga. Läste jag häromdagen i Myternas Makt där Joseph Campbell intervjuas. Det får mig att fundera.

Det får mig att fundera på vad räven egentligen gör.

Ty i Sundbyberg kallar vi detta konst. För barn. Och placerar sålunda statyn mitt på skolgården. Så att de kan leka på den.

Jag är inte riktigt säker på vad konstverket säger om den transcendenta yttersta verkligheten. I väntan på att Ulf Linde ägnar det samma uppmärksamhet som han gjort åt Marcel Duchamp lär jag få leva i ovisshet.

Men det avslöjar åtminstone att någon moralpanik inför kopulerande rävar med marshmallowfetischism inte råder inom föräldraföreningen på skolan.

Och det är ju också en viktig insikt.

Längtan efter mer

2011-10-02T13:55:00.001+01:00

Blue Valentine. Filmen om Cindy och Dean. Om deras relation. Dess uppgång och fall. Det fanns något i den. I filmen. Som jag tyckte om. Som fångade mig. Som gjorde mig intresserad av karaktärerna och fick mig att önska att filmen blott var pilotavsnittet till första säsongen av serien.

För jag vill veta mer om dem. Förstå dem bättre. Förstå deras tankar, beslut och handlingar. Jag antar att det är gott betyg för en film. När man lämnas med den känslan. Med nyfikenhet.

Med längtan efter mer.

Filmen tillhörde lördagskvällen. Söndagsmorgonen fortsatte dock på samma tema. Detta med relationer och familjeliv. DN hade en intervju med Maria Sveland kring boken Happy Happy i söndagsbilagan.

Jag drack mitt morgonkaffe, läste och kom att tänka på radioprogrammet Heliga Familjen som jag alltid associerar Maria Sveland med. Jag gillade den programserien. Inte minst de avslutande ljudkåserierna som Eva Staaf bidrog med i varje avsnitt. De var gravt beroendeframkallande och lämnade mig alltid i samma tillstånd.

Med längtan efter mer.

Annalkande konkurs?

2011-09-27T15:27:00.001+01:00

Detta kan vara Svea rikes minst trevliga uteservering. Ett bord, två stolar. Asfalt. Tegelvägg. Utsikt: parkerade bilar.

Lycka till med det nyöppnade sushifiket.

Konkurrerande verkligheter

2011-09-21T16:18:00.003+01:00

Det pågår en skriftlig examination i klassrummet. Ett prov skrivs. Det gäller det svenska politiska systemet. Eleverna sliter.

En elev suckar och vänder upp huvudet mot mig. Han kämpar med en fråga om vilken sorts regering ett hypotetiskt resultat i riksdagsvalet rimligen skulle leda till. En viss insikt i politiska partiers ideologiska grund underlättar. Han inser det. Suckar igen.

-Det här är ju en fråga om verkligheten. Sådana frågor kan du ju inte ställa. Det är ju jättesvårt.

Jag möter hans blick.

-Varför det? Är du inte en del av verkligheten?

Han ser på mig. Med klentrogen blick.

- Du, säger han. Jag är djupt, djupt inne i dataspelsvärldar. Verkligheten finns någon helt annanstans.

Arbetsveckor

2011-09-12T17:44:00.001+01:00

Livet går sin gilla gång och har jag ingen vidare inspiration eller behov av att blogga om det.

Jag arbetar mina dagar, äter min lunchkeso och hämtar barnen från dagis och skola.

Vad mer kan egentligen säga om det?

Än just det.

Delaktighet

2011-08-26T20:38:00.001+01:00

Jag övar ibland på segertecken. Sådana med libyisk klang.

För det är viktigt att känna sig delaktig.

Barnens Ö alt. Psykakuten

2011-08-23T18:28:00.002+01:00

Drar kundvagnen till kyldisken på Dagslivs vid Fridhemsplan. Börjar lasta ner mjölkpaket. En kvinna ställer sig vid min sida och väntar på sin tur. Efter åtta liter gör hon sig redo. Förgäves. Efter fjorton liter stirrar hon klentroget på mig.

Jag ler hjärtligt tillbaka och tänker: 49 liter. 49 liter, lilla vän

Hon ger dock upp och går redan vid 18 mjölkpaket

Därefter hämtar jag 24 liter filmjölk. Och går vidare. Det fortsätter i samma absurda stil. Ostar: sex stycken. Vetetubpåsar: tio stycken... Osv.

När vagnen börjar bli rågad och människor stirrar öppet på mig när jag passerar slår tanken mig: visst är det så att jag handlar som lärare för två klassers ätande under två dagar på skolresa?

Eller är detta ett psykosgenombrott där jag inte kan sluta packa ner varor i kundvagnen?

Fortsättning följer...

Det blev i alla fall fyra fulla vagnar.

Att ta med till Barnens Ö alternativt psykakuten St Göran.

Segern är vår

2011-08-20T07:33:00.002+01:00

Detta att min son var på det vinnande laget i VM på den lokala fotbollsskolan i Sundbyberg

Kan vi #prataomdet ?

Magasin

2011-08-19T20:53:00.002+01:00

Blev glad - faktiskt jätteglad - när en kollega tänkte till och istället för att kasta senaste numret av Voltaire gav det till mig.

Temanummer: Rastafari

Hon tänkte så rätt.

Arkeologi

2011-08-11T15:51:00.002+01:00

Som arkeolog gräver man. Till slut finner man. Värdefulla föremål från det förflutna. Likt detta estetiska fulländade föremål.

Anno 1980.

Tillverkad av slöjdelev Lars, 10 år.

Se upp!

2011-08-10T21:59:00.002+01:00

Och hur ska man nu tolka detta?

Att arbetande ungdomar är en sådan ovanlig syn att en varning om existensen av dem måste finnas väl synlig för passerande?

Hur som helst: jag vill kommande läsår ha en sådan skylt ståendes utanför klassrummen jag undervisar i.

Utan tvekan.

Jah Lead Them (och oss tillbaka till URF)

2011-08-08T08:00:00.007+01:00

Jag gör en session i tvättstugan och försöker förbereda morgonens resa. Letar fram kläder och packar väskor allt medan jag spelar den senaste podcastmixen av Rhygin Roots Selection: Jah Lead Them.

Satte samman mixen sent igår efter hemkomsten från Uppsala Reggae Festival. Jag antar att handlingen kan tolkas som ett försök att stanna kvar i den behagliga baktaktsvibe som tre dagar av rytmer, goda vänner, bryggvin och vegetariska patties skapar.

Hoppas nu bara att Jah, Yared och alla andra som är delaktiga i att arrangera festivalen leder oss tillbaka även nästa år. Det blir i sådana fall 12:e året jag är där. Tolv är ett bra tal.

Ett riktigt bra tal.

Carlton & the Shoes - Forward Jerusalem
Defenders - Our Rights & Dub
Ruddy Mowatt - Public Enemy
Well Pleased & Satisfied - Black On Black
Errol Alves - Down In The Ghetto
Top Cat & The Original Rockers - Nowadays Style
Pappa Natty - Dancehall Rock
Hughie Izachaar - Jah Lead Them & Dub
Hughie Izachaar - Rough Road & Dub
Earthground Combination – Fayah
Dezzi D – Badmind & Dub
Bush Chemists feat Christine Miller - Realise & Dub
Bomb The Bass - Dark Heart

Bush Chemists & King General feat Lars

2011-08-08T06:22:00.004+01:00

Lyckan kan vara att råka på Dougie aka Bush Chemists och King General och samtidigt ha en vän med kamera (Tack Johan) vid ens sida. Ett av mitt livs stora ögonblick.

Den session de sedan bjöd på i tältet var det tyngsta jag någonsin tagit del av. Jag kunde inte sluta dansa och skratta. Basen och rytmerna förde mig långt ut i dubrymden.

Lyckligtvis visade Åsa vägen tillbaka till hotellet.

Det låg kvar i Uppsala.

URF 2011

2011-08-07T13:35:00.001+01:00

Jag längtar redan efter nästa år.

URF2012

Vi ses där, eller hur?

Bryggstyle

2011-08-06T14:42:00.002+01:00

På plats. Som vanligt. På bryggan längs Fyrisån.

Sista dagen är här

2011-08-06T11:24:00.002+01:00

Norrisman inledde andra dagen av Uppsala ReggaeFestival, men det var Kapten Röd som jag kommer att minnas. Hans glädje, texter och gnistrande personlighet fick mig att gråta av lycka. Vilken man.

Att sedan äntligen få se Johnny Clarke var stort. En sångare jag dyrkat under alla år. Tyvärr slutade kvällen i ett antiklimax då Toots ställde in.

Nu tar vi oss an sista dagen. Jag hoppas Ken Boothe har sin röst kvar och att Bush Chemists blir lika magiskt som jag tror.

Då blir allt fantastiskt.

I baktaktsland

2011-08-05T10:07:00.002+01:00

Dag 1 av Uppsala ReggaeFestival är nu bakom oss. Den var magnifik. Från den tar jag med mig Protojes underbara Wrong Side of the Law, Leroy Sibbles mäktiga röst, ett strålande väder och idel leenden.

Idag återvänder vi till baktaktsland.

För dag 2.

Somliga...

2011-07-30T15:09:00.002+01:00

...har lärt sig göra perfekta kullerbyttor.

Kummelgastarna revisited

2011-07-28T13:33:00.002+01:00

Jag var tretton år första gången jag reste genom Midgård. På en bokrea hade jag funnit en jubileumsutgåva av Tolkiens trilogi samt tre andra av hans verk om Ringens värld och mytologi. Under sommaren sträckläste jag dem alla med febrig blick. Jag var förälskad och fast från första kapitlet.

Många är de gånger jag har gjort om resan med Frodo och de andra i Ringens brödraskap. Samt plöjt alla andra av Tolkiens berättelser som utspelar sig i samma mytologiska värld.

Ofta har jag suckat och önskat att jag fick läsa dem igen för allra första gången och upptäcka allt på nytt återigen.

Det är givetvis en omöjlighet. Men att läsa Nick Perumovs "Alvklingan", första delen i trilogin om Mörkrets Ring, fyller nästan den längtan. Med hjälp av boken får jag återvända till Midgård trehundra år efter Ringens krig och ta del av en fristående fortsättning som tar avstamp i allt det som Tolkien skapade.

Det är genialt skrivet och jag älskar varenda sida text.

Jag känner mig återigen som tretton år och vill inget hellre än att ligga i en solstol hela dagen och läsa mig långt långt bort.

Folco, Thorin, Rogvold - Vänta!

Jag följer med.

Färdig

2011-07-25T20:55:00.002+01:00

Så sitter man där igen. Med en ettåring i famnen. Och stirrar tillsammans på en humla som förgäves försöker ta sig genom en glasruta.

Tanken slår en onekligen. Skulle det inte vara roligt med ännu ett barn? Ett fjärde.

Jag tänker på mina egna barn. Ty ettåringen tillhör Åsas vän och är endast på besök. Minns deras första år, alla fina stunder med de tre som små, och blir nostalgisk.

Det finns ju även något besvärjelseaktigt i att skaffa nya barn. Att börja om påminner om att stoppa tiden för ett tag, att fokusera på något annat än sitt eget åldrande. Ty det är ju unga människor som får barn. Och får man barn är man väl då automatiskt att betrakta som ung?

Men nej. Inte ens det argumentet fungerar innerst inne. Jag är färdig. Sedan 2007.

Jag har redan en fantastisk trio.

Det räcker.

Istället för detaljer

2011-07-23T14:14:00.002+01:00

Istället för att älta händelserna i Norge, ty det finns ju en gräns för hur meningsfullt det är att ta in varenda ohygglig detalj i medvetandet, kan man fokusera på annat.

Till exempel att spela schack.

Och begrunda det faktum att det idag är exakt 119 år sedan Tafari Makonnen föddes. Tafari som kröntes till kejsare under namnet Haile Selassie I och sedermera blev älskad och dyrkad såsom Jah Rastafari.

Både schackspelande och denna begrundan är att föredra framför den ondska vissa människor är kapabla till.

Jag tycker verkligen det.

Kontraster

2011-07-22T19:08:00.002+01:00

Vi gör en dag på stranden. Det är blå himmel och strålande sol. Barnen leker och badar. Jag läser klart en bok. Vi äter vår lunch i gräset. Det är sommaridyll.

Samtidigt i Oslo exploderar en eller flera bomber. Byggnader raseras. Människor dör. Ytterligare dör när en falsk polis skjuter vilt omkring sig på ett politiskt ungdomsläger.

Det är svårt att ta in dessa kontraster under en och samma dag.

I'n'I deal with roots

2011-07-21T10:07:00.003+01:00

...strickly roots!

Play it out loud:

Under min hud

2011-07-20T19:15:00.002+01:00

Välkommen nya tatuering. Jag älskar dig redan. Och du behöver inte känna dig ensam.

Du har gott om vänner under min hud.

Minnen: gamla och nya.

2011-07-20T00:03:00.007+01:00

Jag minns inte längre hur det var. Jag minns det bara som jag minns det. Det var någon gång i andra halvan av nittiotalet. Jag och Roger hade åkt ut till Järna. För att möta upp en annan rastaman. För att resonera kring Rastafari Livity. Det var sådant vi gjorde.

Vi satt där. I byggderna av antroposofiskt odlande och talade. Om Selassie, om rastamannens väg genom livet i Babylon och musiken. Jag minns att en sång fångade mig. Jag minns att jag svor att aldrig att glömma den. För den fick det nu jag befann mig i att glöda.

Och det är inte så att jag inte har jag sökt den. I garanterat femton års tid har jag letat efter Alpha & Omegas remix av Bomb The Bass Darkheart. Men det var en svårfunnen 12:a. Få exemplar tillverkade.

Till slut dök den upp. Givetvis på Youtube. Där samlarnas elitism sakta men säkert krossas under viljan att dela med sig.

Run away, run away Darkheart. Don't try to manifest yourself amongs the Cleanheart.

Själv vill jag dela detta. Den senaste selektionen från Rhygin Roots Selection.

Charlie “Organaire” Cameron - It Isn't Fair & Version
Sammy Davis - Corn Meal Duckunu
George Allen - Be Wise Brethren
The Dynamic Four – Let’s Make Love
Jah Scotchie – Man Of Creation
Prince Moonie - See A Man Face
Morgan & the Soul Defenders - Face Your Trouble
Dennis Brown - Black Magic Woman
Big Youth – Tell It Black
Love Joys – Stranger Get Up
Abacush – Abacush
Alvin Brown - For Me To Answer
Ras Ico & The Shades - Vision + Dub
The Shades - Still Shining & Dub + Dub
The Shades - Deep Roots Hold On + Dub
Jah Bast & The Shades - Jah Irror + Dub

Pon de bike

2011-07-18T09:28:00.002+01:00

Vi ger oss ut. Alvin och jag. På varsin cykel. För första gången. Det är roligt. Och perspektivskapande. Ty det är så man märker att tiden går. Barnen lär sig nya saker; gå, simma, cykla, åka tåg till Tranås.

Åren går. Deras liv breder ut sig allt mer framför dem. Samtidigt som ens eget hamnar allt mer bakom det nu man befinner sig i.

Jag antar att det är oundvikligt.

Alvin the Kid

2011-07-17T15:19:00.002+01:00

Leksakspistoler. Säga vad man vill om dem.

Men barn älskar att leka med dem.

Pang!

De stora händelserna

2011-07-16T18:06:00.002+01:00

Livet består av en mängd händelser. En del större än andra. Som att lära sig stå när man gungar samtidigt som man skapar sin egen fart. Som att första gången cykla med sin mamma till affären för att handla lördagsgodis. På sin egen cykel.

Eller som att bli grundlurad av två nioåriga och definitivt skrupellösa lottförsäljare.

Jag satt på altanen när de kom. De var äldre kusiner till grannflickan.

"Hej, vill du köpa en lott?"
"Beror på vad de kostar. Och på vad man kan vinna."
"De kostar kostar tre kronor. Du kan vinna en glitterteckning."

Det lät som världens chans. Glitter är glitter. Oavsett sammanhang. Så jag gick in. Letade rätt på tre kronor. Gick ut på altanen. Gav den första flickan mina pengar. Hon räckte över en öppnad lott. Det fanns tydligen bara en att välja på.

"Hur vet jag om jag vunnit?"
"Det ska sluta på 0 eller 5."

Jag vecklade upp lotten. 14. Jag visade upp min siffra.

"Oj. Det var tyvärr ingen vinst."

Hon lät, nu när jag tänker tillbaka på det, inte helt överraskad över resultatet. Hon tog lotten ur min hand, lade ner den i sin ficka på klänningen tillsammans med de tre kronorna, vände sig om och tillsammans gick flickorna vidare.

De tog sikte på nästa granne.

Och tre nya kronor.

Som det ska

2011-07-16T09:06:00.002+01:00

När en dag börjar som en dag ska ligger tidningen på plats i brevlådan och blinkar förföriskt mot dig när du gläntar på locket.

"Hej! Får jag följa med dig hem?"

Jag svarade med ett jakande leende.

Det är så semesterdagar ska börja. I min värld i alla fall.

Om nu bara den DDR-inspirerade grå himlen kunde rämna likt muren och ge plats för sol och värme vore allt perfekt.

Då vore allt som det ska.

Mon oeil

2011-07-15T20:23:00.002+01:00

Varför Lyra konsekvent föredrar - man måste aktivt be henne för att hon ens ska komma på tanken att avstå - att posera framför kameror med den franska gesten för "Jag tror inte ett dugg på vad du säger" är ett mysterium.

Vad jag vet talar hon inte franska.

Det måste vara kritik av den fotografiska bilden som oförvanskad skildrare av ett förflutet nu.

Brådmogen fyraåring.

Utan tvekan.

Stillsamt leende

2011-07-15T11:19:00.002+01:00

Förgäves går jag på morgonen till stugbrevlådan i piskande horisontellt regn. Ingen morgontidning. Men jag svär inte. Jag förbannar inte. Jag riktar ingen vrede mot tidningsbudet som uppenbarligen missköter sitt arbete.

Jag bara vänder om och går tillbaka, nu i motvind, till stugan och börjar brygga kaffet. I mitt sinne förlåter jag honom.

När jag välter det kaffe och vattenfyllda melittafiltret över spisen uteblir vansinnet inom mig. Istället ler jag stilla åt morgonmisären och kan därigenom konstatera att jag överraskande nog vaknat upp med en liknande buddhanatur denna fredag.

Det kan bero på mitt sunda leverne denna vecka eller möjligen läsningen Hesses "Siddharta" förra veckan.

Hur som helst var det behagligt.

Den lilla stund det varade.

Kallvattnets land

2011-07-14T19:39:00.002+01:00

Det är fakta. Vi har undersökt det. Även idag. Soluppvärmda poolar söder om Norrtälje är kallar än soluppvärmda poolar söder om Valencia.

Det finns ingen tvekan om det.

Det finns inte heller någon tvekan hos barnen inför att hoppa i, oavsett temperatur. Jag är så imponerad av dem. Själv stod jag på kanten. Och bevittnade det. Det räckte för mig.

Imponerad är jag också av Åsa som kastade sig i och även denna dag simmade fyrtiofem minuter. Respekt inför det.

I övrigt? Ja, stugdagar flyter liksom bara på. Frukost tillverkas, promenader tas, fotbollsmål monteras, gräs klipps, lunch lagas och äts, barnkiv reds ut, pooler besöks, fotbollsstraffar skjuts, middag lagas, disk diskas, barn duschas, ogräs rensas, blommor planteras och simsalabim är det kväll.

I kallvattnets land.

Redan vid jungfrusilen var jag fast

2011-07-12T20:56:00.002+01:00

Måhända vore det bättre om det hade varit heroin. Eller om det var Satan själv jag hade släppt in i mitt liv. Men nu blev det någon ännu mer beroendeframkallande. Något än mer kraftfullt.

Jag testade Runkeeper. Appen som registrerar och dokumenterar rörelse. Det var Åsa som tipsade om (bjöd på?) den. Nu är jag fast. Riktigt fast.

Redan vid jungfrusilen var jag förlorad.

Visserligen springer jag inte. Jag hatar att springa. Men långa och raska (läs: lätt maniska) vandringar är något jag länge varit svag för.

Nu finns det inte längre några vanliga promenader. Det finns bara sträckor, tid och medelhastighet per kilometer.

Det är det enda som betyder något.

Fotbollsstraffar med barnen, Jakten på den försvunna Diamanten, snigeljakt och det allmänna familjestuglivet i all ära...

Frågan är ju vilken sträcka som ska vandras imorgon. Och hur snabbt det kan göras. Men det är ok. Det är lugnt.

Jag kan sluta när jag vill.

Två

2011-07-11T20:59:00.002+01:00

Idag för exakt två år sedan inträffade något storslaget, närmast magiskt vackert.

Ett äktenskap ingicks.

Både jag och Åsa var högeligen inblandade.

Lyckligtvis.

Jag, husbyggaren.

2011-07-11T19:17:00.002+01:00

Alvin och Lyra har numera eget hus i stugland. En sorts lekstuga. Tog inte alls lång tid att sätta upp. Högst fem minuter. Känner mig sålunda ganska händig.

Trots att den var tillverkat i nylon.

Alvin var ganska peppad inför att sova i den. Han och Lyra. Förutsatt att ingen kom och stal dem, förstås.

Det betonade han.

Spridda bilder från ett kollektivboende

2011-07-10T22:53:00.011+01:00

Detta med tillfredsställelse

2011-07-10T15:25:00.008+01:00

Jag inser på flygplatsen i Alicante att Desigual kan vara en ganska allvarlig konkurrent om min hustru. Kanske den främsta jag hittills mött. Det leende och den uppenbara tillfredsställelse som hon uppvisade efter att ha shoppat loss bland deras kläder; en vacker rock, ett dansant linne och en sommarklänning som kommer att slå knock på Uppsala Reggaefestival i år, blir jag plötsligt osäker på om jag kan skapa hos henne.

Det kan kräva att jag bär solglasögon. Då skrattar hon från hjärtat. Det upptäckte jag också i Spanien. Åtminstone när jag glömt bort att jag bär dem på huvudet och de plötsligt ramlar ner på plats när jag böjer mig fram för att omfamna henne.

Det måste ha sett väldigt planerat ut. Sann strandgigolostil.

Flygningen hem gick bra. En viss försening, så även i försöken att hitta en taxi väl på Arlanda, men till slut var vi åter på hemma i Vegaland. Märkligt, hur det känns efteråt. Var veckorna i Moraira bara en dröm? Jag måste ladda in kamerans bilder för att bevisa motsatsen för mig själv.

Dröm och verklighet flyter ju så lätt samman. Som i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Jag är halvvägs genom den nu. Fullkomligt lysande. Vilken berättarglädje. Klas Östergren goes David Lynch i Japan. Bland de mest underhållande böcker jag läst på länge.

Inledde vistelsen i Spanien med hans Norwegian Wood. Den var sisådär. Fint skrivet om skruvade relationer i Japan på slutet av sextiotalet. Inte minst skruvade ur ett köns- och sexuellt perspektiv. Men det kanske var/är så i Japan.

Nick Caves Bunny Monros död blev jag dock lite besviken på. Jag hade förväntat mig mer. Men så dyrkar jag också Cave musikaliskt sedan lång tid tillbaka. Kanske har jag inte normala och sunda förväntningar på honom och det han skapar längre. Jag borde ha läst den på engelska. Så mycket av hans språk och rytm går förlorat i översättning. Så måste det vara.

Nick Cave kan inte göra fel.

Den stora läsupplevelsen i Spanien var dock Hermann Hesses Siddharta. Vet inte varför jag dröjt så länge med att läsa den. Den är ju bortom ord. I sina tankar om livets form och mening. Jag har aldrig mött de indiska religionernas budskap, som jag faktiskt har ganska god koll på som lärare, i sådan storslagen litterär gestalt tidigare. Det var omvälvande. Men jag måste läsa om den. Flera gånger.

Den väcker så oerhört många tankar.

Inte minst om tillfredsställelse.

Kropp och sinne

2011-07-10T00:51:00.001+01:00

Min kropp står på Arlanda och väntar på väskor. Mitt sinne dröjer sig dock vid poolkanten och den sista kalla ölflaskan.

Vilka dagar det varit.

Underbara.

Semesterrutinen

2011-07-02T16:49:00.001+01:00

Vi följer rutinen. Den spanska semesterrutinen. Chicken nuggets, chips & cola till barnen. En liter sangria till föräldrarna.

Den fungerar. Rutinen.

Väldigt bra.

Alla dessa spanska ord

2011-06-30T14:34:00.001+01:00

Förväxlar ständigt sangria med siesta. Men det kvittar. Det förstnämnda är ju så mycket roligare.

Dessa underbara dagar...

2011-06-29T10:00:00.003+01:00

...som avlöper i Moraira i ett storslaget hus med idel fina vänner.

Kan man ha det bättre?

Nej.

Vi tar sikte på...

2011-06-25T06:38:00.001+01:00

...äventyret! Mot Moraira, Spanien.

Så flyg flygplan, flyg!

För kännedom

2011-06-24T18:55:00.001+01:00

Det är klockan 20.00 på återvinningsstationen vid Järnvägsgatan i Sundbyberg INGEN kö denna midsommarafton.

Svenska folket verkar hålla till någon annanstans.

I Rissne?

Detta med väder

2011-06-24T12:12:00.001+01:00

Ja. Det duger. Första veckan i Moraira ser utan tvekan lovande ut.

Vi åker.

Sommarböckerna, del 2

2011-06-22T21:10:00.001+01:00

Det är fler som beger sig till Kafé Valand, men vi sätter oss för oss själva
bakom en plastväxtplantering en bit längre in i lokalen. Vi beställer varsin
dammsugare, som de billigaste bakelserna gemenligen kallas (avlånga gröna med chokladöverdrag i ändarna), och börjar prata om Kierkegaard-
föreläsningarna förra terminen. Om den estetiska personligheten som lever
oansvarigt allt efter hur det passar honom och bara jagar ”upplevelser”,
och om den etiska som Väljer och ger sitt liv en moralisk mening, och på detta
plastkafé vid Surbrunnsgatan, medan TV-apparaten väsnas i sitt hörn,
upptäcker jag att vi kan ju prata med varandra.

Jag står utanför Kafé Valand, denna anspråkslösa pärla bland stadens kaféer, på Surbrunnsgatan och läser citatet från Gun-Britt Sundströms roman Maken medan jag röker klart cigaretten. Det finns att läsa på väggen. På en skylt från Det Litterära Stockholm. Jag har inte sett den tidigare. Eller så har jag det. Men utan att bry mig om den.

Nu tog jag det som ett tecken. Jag beslöt att boken skulle bli en av dem som får följa med till Spanien. En av sommarböckerna. En del av det lustfyllda läsandet. Och dessutom, som jag förstår det, är Sundströms Maken en modern klassiker, en av böckerna man ska ha läst.

Jag knatade upp till Fredric. Drack kaffe. Samtalade över några backgammonpartier. Sade På återseende. Tog sikte på Akademibokhandeln. Letade rätt på boken. Sista exemplaret. Ännu ett tecken. Den var menad för mig.

I övrigt satsade jag på Japan. Och Australien.

Jag har helt förträngt att jag har två barn som följer med och tror mig kunna sitta och läsa nästan när som helst under de kommande semesterveckorna. Så är givetvis inte fallet. Men jag tänker leva kvar i illusionen.

Åtminstone tills jag är på plats i Moraira.

Självbilder och andras bilder

2011-06-19T19:08:00.002+01:00

Lyra hade sin bästa vän från dagis hemma på besök häromdagen. De ritade teckningar. Vännen lämnade kvar varsin teckning åt oss som present. De föreställde mig och Åsa.

Jag kan bara konstatera att Åsa skildras något mer positivt. Men jag kanske inbillar mig.

Eller är det djävulshorn det där?

Försvunna prinsessor och gråtande män

2011-06-19T12:38:00.004+01:00

Lördagen slutade i gråt. Likt den moderna man i kontakt med sitt innersta känsloliv som man är. Tårarna rann i floder på mig.

Efter en dag med bowlingkalas för Alvin, shoppingtur för Åsa och Lyra, samt en vandring till ICA Maxi för husfadern som därmed kunde sätta mat på bordet ännu en dag, satte vi oss alla framför tv:n och tog oss an filmen Trassel.

Och ni vet hur det är; försvunna prinsessor som äntligen rymmer från häxor, finner kärleken efter en mängd äventyr, samt återvänder till sin familj där mamma drottning och pappa kung i åratal levt i längtan och sorg efter sin förlorade dotter, är fullkomligt omöjliga att värja sig emot.

I slutet rann tårarna nerför min kind. Slutet gott. Allting gott.

Precis som det ska vara.

Inflation a mash up the nation

2011-06-18T10:50:00.006+01:00

Everton Chambers klev ner på golvet och visade att hans röst bara blivit bättre genom åren. Det var en magnifik afton. Fast Forward Sound levererade den ena galet tunga rytmen efter den andra och basen masserade själ och hjärta på ett mycket övertygande sätt. Det var bara att kapitulera inför den.

Tyvärr känns det meningslöst att länka till något att det som spelades - även om jag inte kan motstå - eftersom det inte kommer i närheten av känslan att stå framför högtalarna och känna rytmerna vibrera genom kroppen.

De första timmarnas inledande rootsselektion var dock bland det mest storslagna jag hört på länge. Det var med ett saligt leende och en kall öl jag tog emot den. Därefter skruvades tempot upp och gammal såväl som nyare dancehall skapade en underbar vibe i lokalen.

Jag blir så glad av sådana kvällar. När musiken lägger grund för en harmoni som får natten och Västerbron att glittra.

Mer sådana, tack.

Feel The Vibes

2011-06-17T07:08:00.002+01:00

Jag ser fram emot att låta Fast Forward Sound och deras gäst Everton Chambers, likt i hans första singel från 1985, sprida vibes ikväll. Det är alltid lika roligt att ta del av dancehallrytmerna levande och direkt och båten Vieille Montagne är ju en otroligt charmig lokal för sådant.

Det blir en bra kväll.

Utan tvekan.

På tillväxt: jag och Pumpen

2011-06-16T15:14:00.007+01:00

Jag mötte Stig Claesson häromdagen på Kulturhuset. Det var ett kärt återseende. Och till min stora lycka fanns på utställningen hans inläsning av Pär Rådströms På tillväxt i ljud och bild. Jag började nästan gråta av lycka. Det finns ingen inläst Slas som betyder mer för mig. Den är att vara barn för mig.

Jag såg den på TV som liten tillsammans med mina äldre bröder. Den fastnade liksom i oss alla. Efter den dagen brukade de ropa novellens titel på ett ytterst muntert och triumferande sätt när de - i sann storebrors anda - behandlade mig orättvist. När de stal den längsta pommesfriten från min tallrik eller delade kvarvarande godis på två istället för tre. Eller sprang ifrån mig i stugan tillsammans med våra kusiner för att kunna leka utan att behöva ta hänsyn till den yngsta i sällskapet:

DU STÅR PÅ TILLVÄXT!!!

Precis som Pumpen. Pojken i berättelsen.

Idag tycker om jag om den av andra orsaker likaväl. Det är en berättelse som dels påminner oss om hur fort den vuxne glömmer och hur stor klyftan är mellan vuxna och barn. Men också hur viktiga barnen är för vuxna. De påminner oss om hur det var och kändes innan vi tappade förmågan att vara kompromisslöst ärliga.

Innan vi började lägga allt tillrätta. Inför andra. Och inom oss själva.

Eller åtminstone så gott vi nu förmår göra det.

Jag funderar över dessa handlingsmönster alltmedan jag knåpar samman en ny podcastmix - Words Sounds Power - för Rhygin Roots Selection. Den blir riktigt riktigt bra.

Nästan lika melankolisk som Rådströms berättelse.

Fast enklare att dansa till.

Errol Gordon – Message
Al Campbell – Tribal War
Scatty Bell - Black I Am
Enos McLoud - Words Sounds And Power
Michael Anthony - Living In Sorrows
David Jahson - Jah Rastafari
Prince Hammer - King In A The Ring
C Parks - Can't Take You Little Woman & Militant Youth
Billy Boyo – In The Area
Edi Fitzroy - Work On, Mr. Farmer
Hugo Brown - Everyone Tun Ranking
Don Carlos, Anthony Johnson & Little John - Jordan River
Root Andrew - Dance Vibe
Earl 16 - Trial & Crosses
Barry Brown - Peace & Love
Jah Mikes- Can't Take The Runnings
Lone Ranger - The Boom
Buro Banton – Better Than The Rest
Wayne Jarrett – Satta Dread

Det overkliga och det verkliga

2011-06-14T10:44:00.007+01:00

Läser Grimsrud. Jag kan förstå charmen med boken. Man ska kittlas av att hon i litterär form, till viss del, beskriver sin egen privata resa genom psykisk ohälsa och institutionernas vårdformer.

Men jag inte velat känna till den. Kopplingen. För det gör att den litterära formen döljer verkligheten. Det känns sökt, även om det inte är det. Och uppenbarligen är det bara jag som känner det. För superlativen och priserna har regnat över den.

Men när jag just avslutat boken om Freddie Wadling, där den psykiska ohälsan verkligen fått ta gestalt i skildringen genom hans egna ord och i vittnesmålen om hans person och gärningar från vänner och kollegor, framträder det overkliga på helt annat sätt. Det overkliga blir verkligt för mig.

Jag föredrar den formen. Förlåt. Man ska inte känna så. Inte enligt kultursidorna i alla fall. Men vad vet jag?

Så jag rycker på axlarna åt det och nynnar vidare på Blue For Two's episka Ships.

Evolutionsteorin...

2011-06-13T15:35:00.001+01:00

...aka Stor käpp vinner över mindre käpp.

En av mina absoluta favoritbilder. Någonsin. Den rymmer så mycket.

Allt från triumf till förtvivlan.

Sommarstylish

2011-06-12T21:52:00.002+01:00

Äppelpaj, vaniljvisp, glittrande ögon och bländande leenden.

Det är sommar.

Sommarböckerna, del 1

2011-06-10T21:12:00.002+01:00

Du vet hur det är. Man är såld på sommarritualer ända sedan man var liten. Då blev det sommar på allvar några veckor efter att man hade tagit fram cykeln och Den blomstertid nu kommer hade sjungits i kyrkan.

Än idag finns sommarritualen kvar. Den har bara tagit ny gestalt. Numera består den av handlingen att aktivt införskaffa läsning som inte är relaterade till yrkesrollen. Bye bye nya kursplaner. Bye bye ämnesdidaktik. Bye bye elevtexter. Jag menar böcker som man bara läser för sitt eget höga nöjes skull.

Sommarböckerna.

Idag, innan jag satte mig på Roslagsbussen för att ansluta till familjen i stugland, köpte jag sommarens tre första böcker.

Det var i ett rus, ett lyckorus, jag sedan satte mig på bussen och förevigade stunden genom att fotografera böckerna en i taget

Ty nu är sommaren här.

Sound of Galore

2011-06-09T20:47:00.005+01:00

Mix me down operator, mix me down... sjöng Tony Tuff på Judith & Bertil nere vid Hornstull igår. Det var Sound of Galore som bjöd upp till dans, men trots en grym selektion var det få som nappade på erbjudandet.

Åtminstone så länge jag fanns på plats. Vem vet, människor kanske bara låtsades vara tråkigt söderhippa tills jag väl hade gått. Kanske slog klockan Party Time i samma ögonblick som jag började trampa cykeln hemåt.

Men det spelar ingen roll. Ty den musikaliska vibe som Sound of Galore hann injicera mig med räckte hela vägen hem.

Tack för det, Björn & Erik.

Jag cyklade hem mot Vegaland på ett strålande humör, hem genom en klar sommarnatt.

På Västerbron stannade jag upp, rökte en cigarett och blickade ut över Stockholm. Det var så vidunderligt vackert.

Du är min stad, tänkte jag. Och jag är din man. För alltid.

Sedan log vi mot varandra.

Stockholm och jag.

Tony Tuff har för övrigt fortsatt sjunga idag. I mitt huvud. Ty den vill inte lossna - Mix me down - vilket är mer än helt ok.

Det är faktiskt alldeles underbart behagligt. Och utan tvekan ett gott exempel på...

Sound of Galore.

Pre-Sommardagar

2011-06-07T17:58:00.001+01:00

De senaste dagarna har bjudit på en försmak av sommaren, och även om dagarna i stugan med fotboll på gräsmattan mot Alvin och målning av väggar var fina, så kvarstår faktum att det mest minnesvärda var Lisas på 40års födelsedagsfest på en båt längs Södra Mälarstrand.

För det var ju inte bara ett födelsedagskalas. Någon timme in på festen visade den sig även rymma ett bröllop mellan födelsedagsbarnet och hennes Jonas.

De drog oss alla vid näsan på det mest förtjusande sätt. Och alla blev så glada av det.

För det är ju väldigt roligt att bli dragen.

Enviken Massacre

2011-06-02T19:25:00.002+01:00

Hej. Vi är Lyras nya vänner. Från början var vi fyra. Men hennes mamma körde just över två av oss med gräsklipparen.

Det blev inget kvar av dem. Inget alls. Det var fruktansvärt.

Snälla, ring Polisen.

De släpper inte ut oss ur stugan. Bara för att vi vet vad som hände. De har dessutom gömt undan oss. För att Lyra inte ska minnas och börja leta efter oss.

Vi är väldigt rädda. Inte minst för mamman.

Och gräsklipparen.

Tres bien galej

2011-06-02T18:25:00.002+01:00

Åsa bjöd på galej häromkvällen. Som en försenad födelsedagspresent. Det innebar en drink på Tranan, en middag på Bistro Paname, ett vackert paket och en avslutning på baren där hela vår resa tillsammans en gång startade.

En drink är en drink är en drink. Finns inte så mycket att säga om den. Mer än att den smakade gott och det var fint att få dela upplevelsen med Åsa.

God var också hennes råbiff på bistron. Själv var jag aningen fundersam på var det magiska i min omelett för hundraåttio kronor låg. Troligen i äggen. Ty det måste ha varit världens dyraste.

Men vad gör det, när man äter en banal men dyr omelett i sällskap med kvinnan man älskar?

Ingenting.

Ingenting alls.

Och paketet rymde något riktigt stiligt. Ett par Bluntstones aka Chelsea boots.

Tres bien.

Mera Bläck åt folket!

2011-06-02T10:03:00.002+01:00

Igår fyllde jag på mera bläck i den senaste tatueringen. På händer krävs det uppenbarligen två omgångar innan färgen verkligen sitter som det ska. Jag antar att det har med hudens beskaffenhet att göra.

På väg dit fick jag en bild på Lyra från Åsa. Det är uppenbart att viljan att tatuera sig även är stark i den yngre generationen. Det gläder mig.

Mera Bläck åt folket!

Söndagsfikare

2011-05-30T16:16:00.002+01:00

Det är på barnen man ser att tiden går. Var det inte nyss hon föddes?

Babylon by bicycle

2011-05-29T20:49:00.004+01:00

Det finns en speciell känsla jag förknippar med att cykla genom sommarnätter. Det är en behaglig känsla. En känsla jag kan längta efter. Samma längtan kan jag känna inför en soundsystemdans under vilken jag vet att fantastisk musik och dansanta rytmer kommer att spelas.

Sålunda föll det sig naturligt för mig att leta fram cykeln ur källaren, leda den till bensinmacken och fylla däcken med luft, för att sedan kunna glida ner till Solna och en anspråkslös och anonym dörr i tunnelbanan bakom vilken en festlokal dolde sig. I den höll New Romantic Possee hov till tidig morgon.

Inte nog med att selektionen var gedigen och att Björn och Linda anslöt, man fick dessutom röka i lokalen. Bättre kan det inte bli. Att i det lilla rummet, framför de stora högtalarna, låta en Marloboro ackompanjera den kalla ölflaskan. Det var ju så det var en gång i tiden. När man gick ut på dans. Det smakar hur som helst fortfarande lika bra.

Jag dansade mjukt leende genom natten.

Kvällens största behållning var dock mannen som kallar sig Bubbly Ranking. När jamaicanska singlar spelas på lokal vill man att en dj som kan sin sak rider rytmerna på plats. Och ingen i Sverige rider dem som Bubbly.

Sedan cyklade cykeln mig hem. Över regnvåta tysta gator. Genom den annalkande gryningen.

Det var också en form av magi.

Rytmer från och för hjärtat

2011-05-25T11:14:00.002+01:00

På lördag. Bara två stenkast bort. Bättre än så blir det inte.

Istället för Metro

2011-05-25T09:59:00.006+01:00

Det slår mig att jag inte längre läser Metro när jag reser kollektivt. Jag läser Twitter. Efter att äntligen ha mejslat fram mitt sätt att använda mig av verktyget är twitterappen numera min favoritapp i mobilen.

Jag skippade kändisarna. Skapade ett specifikt twitterkonto för allt som är arbetsrelaterat, dvs tips och diskussioner kring kunskap och lärande. Och lät sedan på måfå ett annat konto fyllas med helt vanliga människor från när och fjärran.

Plötsligt har jag mitt eget lilla Big Brother i mobilen där människor genom sina tweets sakta tar gestalt som personer med unika liv och tankar. Det är oerhört fascinerande. Och det är dessutom jag som röstar ut och in andra twittrare genom att själv avgöra vilka som ska få uppta plats i mitt flöde.

Numera går varenda tågresa oerhört snabbt.

De kallar det lek

2011-05-24T19:50:00.002+01:00

Jag kallar det Terror.

Eller indexikala tecken på förekomsten av barn.

Maskrosholocaust

2011-05-21T19:03:00.002+01:00

De var tvungna att dö. Allihopa. Jag karvade bort varenda maskros ur gräsmattan. Det är en underbar sysselsättning som rymmer en närmast terapeutiskt helande stimulans. Likt de första generationens tv-spel.

Det är monoton upprepning av enkla rörelser med omedelbar återkoppling om eventuell framgång. Det går inte att sluta.

Bara en till. Och en till.

Till slut hade jag mejat ner en hel maskrosarme.

I övrigt har vi mest njutit av en ljuvlig sommardag i stugland.

Som normala människor.

The Holy Trinity...

2011-05-19T14:17:00.002+01:00

...bestående av The Cat, the Daughter and the Holy Kitty.

Just denna dotter gick igår stolt hem från förskolan med egentillverkade tuschtatueringar på armar och händer. Ja, även en på kinden skulle man tydligen ha.

Jag undrar var hon får alla tokiga infall från.

Måste vara televisionen.

This is the procedure. The notes you must play.

2011-05-18T11:38:00.013+01:00

Jag erkänner. Det finns ett dramaturgiskt anslag i det. Att tala eller skriva om något konkret som man sedan inte exemplifierar närmare genom, som i det här fallet, en bild på den tatuering som avses.

Men okey. Jag faller till föga. Trots att den inte läkt färdigt eller antagit rätt nyans av gråsvart. Det ska bli en bild. Redan idag.

Efter att tidigare i vår tatuerat den buddistiska Samsara-symbolen på handens ovansida, fick min nyfunna tatuerare fortsätta söder om mina knogar. Det blev fyra bokstäver, som tillsammans relaterar till ett av mitt livs mest betydelsefulla ögonblick.

Jag har försökt beskriva det tidigare. En inte bara en gång, utan att två gånger utan att lyckas. Eller rättare sagt, inlägg skrivna med insikten om att det inte går att fånga de livsavgörande ögonblicken med skrivna ord. Ej heller talade. De räcker helt enkelt inte till. Sålunda var dessa blogginlägg blott små blinkningar till den stund då jag till fullo förstod, att där och då...

Nej. Det går inte nu heller. Jag har hela dagen försökt formulera situationen för att kunna återge ögonblickets episkt omvälvande prägel så rättvist som möjligt, men fått radera utkast efter utkast. Det går inte. Högtravande och pretentiöst har jag mäktat med. Det har dock inte smakat rätt. Så det får bli enkelt. Återigen.

Jag stod i ett rum. Det var natt. Jag var på väg därifrån när jag plötsligt förstod att det ville jag inte alls. Jag ville stanna. För alltid. Med Åsa.

Det liv jag skulle leva ville jag leva med henne.

I samma ögonblick rullar duetten med Zelmani och Wadling igång på stereon. En tillfällighet. Men deras sång etsade in stund, beslut och sång i själ och hjärta för evigt på mig.

Sångens namn är...

Berusande eufori

2011-05-17T20:15:00.002+01:00

I den röda stolen satt jag. Med höger arm utsträckt över den inplastade blå britsen. Massive Attack spelade bakom mig och jag drack mitt kaffe medan tatueringsapparaten surrade framför mig.

Sakta en växte ny tatuering fram. Jag har tappat bort räkningen på hur många som nu är gjorda på mig, men det spelar ingen roll, för det fortfarande samma berusande, närmast euforiska känsla när ens tanke och önskan om motiv tagit form och plats på ens kropp.

Jag ber om ursäkt för avslutningen på detta inlägg, men det måste formuleras på detta sätt:

Det blev så jävla bra.

Lillgammal

2011-05-17T07:33:00.002+01:00

På biblioteket. Lyra väljer ny godnattsaga. Brådmogen som hon är.

Vi säger: Hejdå Alfons!

Och: Hej Albert!

Dags att ta sig an existentialismen.

(Miss&)Nöjda barn

2011-05-14T15:53:00.001+01:00

Barnen fick varsin bokpresent av mig. Lyra fick en sifferpysselbok. Hon började gråta. Skrek att hon faktiskt önskade sig en riktig mobiltelefon. Ingen bok.

De är svåra att hålla nöjda. Dagens fyraåringar.

Sedan spelade jag schack med Alvin. Jag lät honom vinna. Kom ihåg det. Jag lät honom vinna.

Vad han än säger själv.

Karlstad, en stad av dramatik

2011-05-13T19:28:00.003+01:00

…samt en nordisk ämnesdidaktisk konferens.

Idag var sista dagen. Tre dagar har passerat. Fulla av stora plenarföreläsningar och mindre presentationer kring allehanda aspekter av lärande och kunskap i olika ämnen. Hållna av allt från dagens ämnesdidaktiska fixstjärnor till morgondagens praxisutvecklande lärare.

Först ut var en av de förstnämnda; Sam Wineburg – en guru för verksamma historielärare och ämnesdidaktiker. Ur historiedidaktisk synpunkt kan det jämföras med att någon ur den kristna treenigheten önskade föreläsa i kyrkan. Eller bara visa sig.

Sam är stor. En gigant bland giganter.

Sålunda inser jag att jag står på min akademiska karriärs höjdpunkt när Sam, inte bara föreläser på en konferens där vi båda nämns i samma tryckta skrift (ok, mitt namn står endast i den avslutande närvarolistan, men ändå), utan även tilltalar mig:

- Ursäkta, kan du flytta på dig?

Var går egentligen gränsen för ett samtal? Jag vill gärna minnas det som mitt samtal med Sam Wineburg.

Så kommer jag åtminstone hänvisa till det i fortsättningen.

Stillsamhetskväll

2011-05-07T22:00:00.004+01:00

Igår: Bar Boulevard. Och det är möjligt att Hasse och jag beställde en pilsnerflaska för mycket. Åtminstone kändes så när jag vaknade idag. Men det kan ju också vara pollen. Eller en ren konspiration. Som för Ola Lindholm. Ännu en känd person som i hemlighet dopas eller drogas och sedan tvingas stå helt oförstående inför blodprovets resultat.

Sålunda blev jag hemmavid ikväll. Barnen somnade ett efter ett och jag mixade samman en ny podcast bestående av melankolisk rootsreggae för Rhygin Roots Selection.

Det blev en kväll i stillsamhetens tecken.

Budskap: från Janne & Agneta m.fl.

2011-05-05T10:45:00.007+01:00

Jag gillar budskap. Från andra människor. De allra flesta budskapen i alla fall.

De andra budskapen lär man sig leva med; som att min chef inte ville förlänga tjänstledigheten så jag kunde fortsätta som handläggare på deltid, som att den andra artikeln jag skrev för PS redigerades om innan publicering av en webbredaktör - till, i mina ögon, ett sämre slutresultat - och inte minst det påföljande budskapet från min känsliga själ om att jag uppenbart inte är gjord för att verka som skribent i sammanhang där andra än jag själv har sista ordet om textens slutversion.

Ty för ett ögonblick tänkte jag: men, vad fan...

Jag antar att det är därför jag skriver på af Vegaland. Här behöver jag aldrig kompromissa. Eller acceptera andras tyckande. Här är det jag som avgör både form och innehåll.

Och här dödas inga älsklingar. Allra minst mina egna.

Sålunda älskar jag denna digitala och multimodala anslagstavla.

Reservationslöst.

Samtidigt gillar jag människor som fortfarande använder traditionella anslagstavlor för att föra ut sitt budskap (läs: sitt uppenbara vansinne). Som bilden ovan skildrar en liten del av.

Jag såg henne för övrigt för ett antal år sedan. Kvinnan som häftar upp dessa pappersbaserade blogginlägg på anslagstavlor över hela Stockholm innerstad. Hon var i full färd med att sprida sitt budskap via en anslagstavla vid Slussen och jag minns att jag tänkte vad bra att du har hittat en fungerande form för att berätta om ditt liv och dina tankar.

Idag skulle hon ha startat bloggen af Vansinnet istället för att cykla ner till anslagstavlan mitt emot Stadshuset.

Och på trottoaren denna morgon fann jag ett annat, i dessa digitala tider, oortodoxt sätt att föra ut sitt budskap. Ett prydligt ihopvecklat vitt A4. Jag kunde inte motstå lusten att veckla upp och läsa.

Det var Janne och Agneta som bjöd in till mingel. I Skarpnäck. Denna helg. Lördag. Från klockan tre. Adressen fanns utsatt.

Jag blev förvånad men givetvis glad.

Funderar på att gå dit.

A do be do, do be do...

2011-05-03T15:43:00.006+01:00

Kastar mig hem och städar av lägenheten innan det blir dags att hämta hem barnen. Hinner dricka en kaffe och skratta gott åt Cronemans episka avfärdande av manlighetsdiskussionen som Babel bjöd på - oavsett om man delar hans åsikt fullt ut eller inte är är det bara att kapitulera inför hans monumentala sågning - och faller sedan hänförd bakåt av insikten i hur otroligt vass den ursprungliga jamaicanska DJ-stilen faktiskt var.

På skiva blir det lite enahanda ibland när U Roy och övriga ursprungshjältar rider över rytmerna, men när jag ser Dennis Alcapone i filmklippet ta sig an Cassius Clay förstår jag plötsligt hur grymma de gamla jamaicanska soundsystemdanserna måste ha varit.

Få red rytmer på ett snyggare sätt än Dennis Alcapone.

Jag dansar in i i köket. Med en imaginär Heineken i min hand. Det är dags att tillverka en kyckliggryta.

A do be do, do be do...

På en ensam plats trivs jag

2011-05-02T14:20:00.008+01:00

Häromdagen slank jag ner på stadens gator vid lunch, bokade en ny tatueringstid och köpte ett par nya solglasögon för det facila priset av nittionio kronor (kan inte betala mer eftersom jag ständigt tappar bort solglasögon). Då tid fanns kvar av lunchen efter dessa ärenden passade jag på att besöka Kulturhuset i förhoppningen att det skulle finnas något gratis som var gott.

Och det fanns det. Sannerligen. Utställningen In A Lonely Place med verk från tre olika perioder i Gregory Crewdsons karriär knockade mig fullständigt.

Den storslagna ödsligheten och ljusets användning i de teatraliska arrangemangen fick mig att önska att jag mer tid till mitt förfogande än någon kvarvarande kvart. Sålunda kommer jag återvända. Gör så även du. Om du har vägarna förbi Kulturhuset innan 12 juni. Du kommer inte att ångra dig.

Ensamma platser kan vara trivsamma platser.

Segerflin

2011-05-01T10:55:00.001+01:00

Fotbollsmatch på gräsmattan. Alvin är Barcelona. Jag kontrar med att vara världens bästa lag: Malmö FF.

Han vinner första matchen med 20-19. Den andra med 20-17.

Därav hans flin efteråt.

Men jag vill betona att det var en mängd märkliga domslut. Som alla gick mig emot. Utan att för den skull försöka bortförklara något.

Att fylla sju år är rock'n'roll

2011-04-27T14:31:00.003+01:00

Gratulerar, Alvin Höök Santelius - nu har du passerat genom ännu en dörr.

Påskdagen, Anno Domini 2011

2011-04-24T18:41:00.002+01:00

Nej. Idag fick jag inte, så faderslikt det nu kan bli, packa bilens bagage full med skidutrustning på morgonen och sedan tillbringa en dag i Kläppens backar.

Idag städade vi ur stugan, packade bilen full med väskor, barn och en svärmor och återvände till Sundbyberg.

Men det är en annan man som nu vandrar i mina skor. En skidåkande man.

Ty när vi löste söndagsmiddagen för familjen på ett smidigt och enkelt sätt genom att promenera till Pizzeria Primo, sneglade jag på Starrbäcksgatans lutning och tänkte:

"Som pist vore den inga problem för mig.

Inga problem alls."

Påskafton, Anno Domini 2011

2011-04-23T19:42:00.002+01:00

Sjätte morgonen. Samma rutin. Vakna. Kaffe. Gröt. Packa väskor. Packa bil. Se till att alla blir klädda. Åka till backen. Hänga på låset i väntan på att liftarna startar.

Skidskola, termoskaffe, barntävlingar och äggfrallor till lunch.

Men nu är det över. Idag lämnade vi tillbaka den hyrda utrustningen. Imorgon reser vi åter mot Sundbyberg.

Åter mot vardagsvardagligheterna.

De bekanta.

Långfredagen, Anno Domini 2011

2011-04-22T18:45:00.002+01:00

Ännu en dag i Snöns tecken. En tämligen fulländad dag. Den kröntes av att min son, på eget bevåg, köpte en kvinna på auktion för 300 kronor.

Ty så går det när föräldrar dröjer sig kvar i skidshopen för länge. Barnen, i denna era av entreprenöriellt lärande, tar då givetvis chansen att springa ut och bjuda på privata skidlektioner som auktionerades ut som del av After Ski-kvällen.

Alvin såg sin skidskolas lärare - blond, tjugo år - bli utannonserad inför en svårstartad och tveksam publik och han uppfattade det dessutom som att han skulle FÅ trehundra kronor för att åka skidor med henne igen...

Ja, visserligen gick pengarna till Barncancerfonden... Men vi förlät honom.

Pojken har ett gott hjärta. Och han älskar att åka skidor.

Klart han måste få ta egna initiativ.

Idag.

Skärtorsdagen, Anno Domini 2011

2011-04-22T07:22:00.002+01:00

Efter en dag av fortsatta skidutmaningar, som innehöll allt från barn som ramlade och föll i knappliftar såväl som isande branta backar till traditionell skidskola, slutade den i total triumf med medaljer i Trollis Cup 2011.

Ett slut gott som något på ännu en vacker skiddag i Kläppen. Tjugofem plusgrader i solen och fungerande backar.

En magisk kombination.

Att några kalla Staropramen sedan väntade på oss i stugan var dessutom en synnerligen välskriven epilog.

Askonsdagen, Anno Domini 2011

2011-04-20T16:59:00.002+01:00

Igår kollade barnen in vårflodens vägval genom skogen. Idag satt jag på eftermiddagen och lyssnade på dess brus från altanen samtidigt som Black Sabbaths Iron Man ljöd från en närbelägen stuga. En ganska vass kombination.

På Askonsdagens meritlista fanns ett antal utförsåk, alla med bibehållen balans, samt ett telefonsamtal från chefen på förvaltningen där hon informerade om att min andra chef inte ville bevilja fortsatt tjänstledighet på deltid för mig under hösten.

Han vill ha tillbaka mig på heltid.

Organisationen och tjänstefördelningen skulle må bra av det. Jag kan se det perspektivet.

Vad jag skulle vilja är oväsentligt.

Jag kan se det också.